Bordtennisens störste herrspelare
genom tiderna

Jan-Ove Waldner är den moderna bordtennisens störste herrspelare genom tiderna. Det är mer än märkligt eftersom historiens bästa rimligen borde vara en kines. Bordtennis är ju Kinas nationalsport och Kina är världens folkrikaste land med miljoner och åter miljoner bordtennisspelare. Men icke. Högst på pingishistoriens prispall står Lao Wa, gamle Waldner, det evigt grönskande trädet.

Varje decennium har sin starkast lysande stjärna, och varje decennium utom ett de senaste femtio åren har det varit en kines. 1960-talet hade Zhuang Zedong, 1970-talet hade Guo Yuehua, 1980-talet Jiang Jialiang och 2000-talet Wang Liqin. Men ingen av dem överträffar han som ”ägde” 1990-talet –Jan-Ove Waldner.

Historiens dom över idrottsmän är brutal. När det blir dags att jämföra över tid så är det till sist titlarna som räknas, och för pingisens del gäller en enkel regel: den som haft sin storhetstid från mitten av 1980-talet och framåt måste ha vunnit både OS och VM i singel för att vara aktuell. Det har fyra spelare gjort: Waldner och kineserna Liu Guoliang, Kong Linghui och Zhang Jike, den sistnämnde född 1988, året då pingisen gjorde OS-debut, och med en stor del av karriären framför sig, vilket gör honom till JO:s farligaste utmanare. Fast Waldner har vunnit inte bara ett VM-guld i singel utan två, den andra gången dessutom utan att tappa ett enda set! Waldner mot världen 7-0 i matcher, 21-0 i set. Waldner har inte bara ett OS-guld utan även ett silver och en fjärdeplats. Dessutom har han varit i VM-final i singel två gånger, plus två gånger i semi. 1987-1999/2000 spelades sju VM-turneringar; med ett undantag var Waldner under den tiden aldrig sämre än bronsmedaljör i singel. Med ett undantag var han tillsammans med Mikael Appelgren, Jörgen Persson, Erik Lindh, Peter Karlsson och Fredrik Håkansson (i Kuala Lumpur år 2000) aldrig sämre än tvåa i lag. Fyra gånger blev gänget världsmästare.
 Ska Zhang Jike peta ner alla pingiskungars pingiskung från tidernas tron så har han alltså en del att leva upp till.

Hur var det då möjligt? Hur blev J-O Waldner bäst bland de bästa? Ja, det syntes ju tidigt att J-O hade potential att bli något alldeles extra. Redan som sjuåring kunde han obehindrat kontra in 75 backhandslag utan att missa. Vid nio hade han en bra forehandloop. Från allra första början ägde han en finurlighet som rimmade väl med pingisutövandets många dimensioner. Han gillade att luras och vid bordtennisbordet gavs oändliga variationsmöjligheter till det genom att ständigt ändra bollens skruv, fart och placering. Han ville vinna bortom alla gränser. Och han ägde en organisk känsla för bollen, älskade att hitta den perfekta träffen, den tusendels sekund då bollen borrar sig in mot gummiplattans friktionsfyllda yta, fångas upp av de fysikaliska krafterna i gummit och trästommen därbakom, allt för att i nästa tusendels sekund lämna gummit med katapultfart och ge sig ut på sin bana över nätet, för att slutligen studsa ner någonstans på motståndarens bordshalva. Det är den perfekta träffen, denna tusendel av en sekund, som får Waldners själ i gungning. Rejält i gungning. Upplevelsen inuti honom är så stark att den leder till en passion, en inre motivation och motor som under 40 år drivit hans pingisspelande och hans ivriga nyfikenhet att ständigt söka nya sätt att spela, upptäcka nya slag, och införliva dem i sin evigt uppgraderade spelstil.

Kärleken till att leka och luras med spelets många dimensioner. Passionerad jakt på den perfekta bollträffen och på att utveckla sin spelstil till fulländning. En omättlig och rastlös vinnarvilja. Kanske någonstans där hittar vi grundelementen till att Waldner blev mästarnas mästare och pingisens Mozart. Men grundelementen räcker inte. Det krävs mer. Att vara född och uppvuxen i rätt miljö till exempel. Där lyckades Waldner träffa rätt redan i valet av föräldrar och familj, plats samt tidpunkt att komma till världen. Mamma Marianne och pappa Åke var perfekta idrottsföräldrar, närvarande och engagerade men utan att lägga sig i Jannes utveckling vid bordet. Storebror Kjell-Åke blev själv elitseriespelare och var den som drog med J-O till träningslokalen i en gammal nedlagd biograf i Aspudden när annat lockade och Jan-Ove helst velat stanna hemma. Jan-Ove Waldner återkommer ofta till sin familj när han sneglar bakåt och ska förklara sin enastående karriär: ”Jag kände alltid en grundtrygghet. I unga år kunde jag vara väldigt missnöjd och sur när jag ”torskat”, men för min familj spelade det ingen roll. Jag var den jag var, Janne, oavsett om jag vunnit eller förlorat. Så var det från början, så var det under hela min karriär och så är det nu. Alltid stöttning, alltid se det positiva. Aldrig gräva ner sig och skapa negativ energi.”
Ja, en i grunden trygg uppväxt spelar roll för prestationen. Den som är trygg vågar. Den som är trygg har lättare att tänka utanför boxen; lättare att gå sin egen väg. Har mod att misslyckas. Den som är trygg riskerar.

Waldner är född 1965, ett perfekt år för den som vill bli världsbäst i bordtennis. 1971, när J-O var sex, blev Stellan Bengtsson Sveriges förste singelvärldsmästare. Två år senare vann Sverige VM-guld i lag. Stellan och hans kumpan Kjell Johansson var megastjärnor i Sverige och överallt i landet spelades det pingis – i skolor, i hobbyrum, på fritidsgårdar, i offentliga samlingslokaler, i garage, i gympahallar och i sporthallar. För den som ville förkovra sig mer fanns det klubbar med bra träning av utbildade instruktörer. Ville man sedan tävla fanns ett obegränsat utbud av turneringar att spela under helgerna. För Waldner, som bodde strax utanför Stockholm, var det logistiskt naturligt att börja i Stockholms Spårvägar, som var en av de mest välskötta och satsande föreningarna i Sverige. Dessutom hade man två unga och mycket ambitiösa spelare som båda i ung ålder tillhörde landslaget: Ulf Thorsell och Roger Lagerfeldt. De tränade kopiöst och Waldner fick tidigt målbilden klar för sig: skulle han bli bäst i klubben innebar också att vara bland de allra bästa i Sverige. Och att vara bland de bästa i Sverige innebar att vara bland de bästa i världen. Till stor hjälp på Waldners resa var också Mikael Appelgren. Det var hos honom J-O kröp ner och delade sovsäck när de var på läger i Nynäshamn och det var beckmörkt i salen där de sov. Det var framförallt med honom han tränade timma ut och timma in, timma ut och timma in under åren då han utvecklades från supertalang till mästare.

Fast det var inte förrän i Kina 1980 som Janne verkligen insåg vad som skulle krävas av honom för att nå målet att bli bäst i världen. Där, under tre tuffa träningsveckor i Shanghai , upplevde han på plats hur stor pingisen var i Kina och vad han skulle behöva göra för att nå dit han ville. Efter Kina blev det mindre lek och mer allvar i träningen. Efter Kina låg det ett paket strumpor i bagen som J-O lovat sig själv att inte öppna förrän han var uppe i sin första VM-final. På den dagen behövde han inte vänta särskilt länge. 1983 i Tokyo mötte Sverige Kina i final i lag-VM-tävlingen. J-O var nära att slå Jiang Jialiang i första matchen men höll inte hela vägen. Sverige förlorade sedan lagmatchen med 1-5. Två år senare blev det torsk med 5-0 i finalen på VM i Göteborg och i New Delhi 1987 slutade lagfinalen med samma siffror. Fast det var också i New Delhi som J-O spelade sin dittills bästa pingis. Han utklassade de kinesiska världsstjärnorna Chen Longcan och Teng Yi i singelspelets kvarts- och semifinal. Tokflytet höll till 1-0 i set och 9-3 i finalen mot Kinas etta och regerande världsmästare Jiang Jialiang. Sedan vände det, Jiang vann efter att ha hämtat upp 16-20 i fjärde set. Senare på kvällen mötte jag J-O i hotellets hiss. Jag sa något om att det här kanske var en chans som kanske aldrig skulle komma igen. J-O tittade lite oförstående på mig, hissdörrarna på hans våning slamrade upp och innan han gick ut så sa han: ”Det gör den nog.”
Och det gjorde den. Han kände det som jag inte sett. Sverige var på väg att ta över nu. I Dortmund två senare var övertagandet ett faktum. Sverige slog Kina med 5-0 i lagfinalen, vilket betraktas som den kanske största bragden i svensk idrottshistoria, och som gav pingislandslaget Svenska Dagbladets bragdmedalj. J-O besegrade först Teng Yi och vid 3-0 till Sverige tog han revansch på Jiang Jialiang i en match som innehöll mycket symbolik. Vid 1-1 i set och 8-5 till J-O blev Jiangs serve bortdömd. Jiang vägrade spela vidare, krävde att domaren skulle bytas ut, vilket till slut skedde. Det som hände var att Jiang någonstans insåg att den kinesiska muren höll på att raseras, det var ett sista desperat försök att få svenskarna ur balans. Men matchen innehöll mer symbolik än så. Den var också en vattendelare, ett maktskifte i pingishagen. Waldner tog över Jiangs roll som pingisvärldens ledande spelare. Några dagar efter lag-guldet vann han äntligen sitt första stora mästerskap i singel och Sverige kunde inleda en period då man dominerade världspingisen på herrsidan. Dominansen höll sig över tre VM innan Kina bröt tillbaka, men andra halvan av 90-talet var fortfarande jämn, med Waldners VM-singelguld 1997 och lagtriumfen över Kina år 2000 som svenska höjdpunkter. Det var en period då svenskarna fått ihop en syntes av ungrarnas framgångsrika 70-talsspel med mycket överskruv från både backhand och forehandsidan – och kinesernas tidsekonomiska spelstil nära bordet med signumet att alltid träffa bollen på högsta punkten. Svenskarna kombinerade det bästa av två världar och med denna kompletta spelstil dröjde det till 2000-talets början innan Kina återtog kommandot.

Utan gruppen hade det inte gått, har Waldner ofta poängterat. Inte utan den dynamik av konkurrens, kamratskap och kampvillighet som fanns i svenska landslaget alltifrån Waldners entré i landslaget i början av 1980-talet till hans utträde mer än 20 år senare. Bakom Waldner, Persson och Appelgren och Erik Lindh fanns Stellan Bengtsson, Ulf ”Tickan” Carlsson, Peter Karlsson, Thomas von Scheele och Fredrik Håkansson, alla världsmästare. Och Ulf Bengtsson som vann EM-singeln 1984. Och bakom dem obesjungna hjältar som Håkan Jeppsson, Jonny Åkesson, Jonas Berner. Tillsammans utgjorde de ett kluster där alla tyckte de var bäst och där alla genom fasansfullt hård träning kunde maxa utvecklingen av just sin spelmässiga särart. På konflikthanteringen märker man hur viktig denna grupp var. När det blir bråk finns en oskriven gyllene regel: ut med skiten, upp med allt på bordet. Urladdning och sedan får det vara bra med det. Åter till gruppen. Vidare mot nästa mål. Ingenting får störa detta, ingenting som kan orsaka varaktig splittring eller sekterism. En för alla – alla för en. Blir bäst så för alla i längden.

Men en av dem blev bättre än alla andra, och kanske är vi ändå inte riktigt klara med varför. En del av svaret ligger i spelekonomi. J-O hade bäst servar i världen och den mest varierade förstaattacken med forehand som uppföljning. I oändliga kombinationer la han grunden till sina triumfer just där: serve och första attack. Det gjorde att han alltid hade ett psykologiskt övertag mot sina motståndare, och genom sitt sätt att spela sparade han också energi. Medan motståndarna kämpade sig svettiga för varje poäng kunde Waldner vinna många av dem snabbt och lätt och utan stor kraftinsats. På så sätt ha mycket ork och klarhet i huvudet kvar när det drog ihop sig till slutomgångar och slutfaser på de viktigaste matcherna.

Waldners känsla för rörelse är också avgörande. Han ser höksnabbt vartåt motståndarens balans lutar – och som från ett sjätte sinne spelar nästan alltid bollen exakt där motståndaren minst av allt vill ha den, och på ett sätt som gör det så svårt som möjligt att utifrån den positionen och den balansen returnera. Ögat för motståndarens rörelse använder han också för att läsa av motståndarens form eller psykiska status för ögonblicket. ”Nervositet ser man i rörelsemönstret. Rör sig motståndaren bra vet man att han är i form. Rör han sig stelt är han antingen ur form eller nervös. I början av matcherna är det viktigast att få koll på. En motståndare som rör sig bra är alltid farlig.” Hökögat ser också mer än man tror. Vid 17-17 i avgörande set, mitt under avgörandet i sin match mot Teng Yi i lag-VM-finalen mot Kina 1989, noterar till exempel Waldner vilka uppvärmningsövningar som Jörgen Persson kör i en annan del av hallen. Denna förmåga till split vision är extrem och gör att Waldner samtidigt som han spelar back gammon på läktaren eller sitter och smånojsar med någon, så arbetar blicken ut över borden. Den noterar vilken serve någon farlig motståndare använder när det drar ihop sig i skiljesetet. Blicken noterar vilken servertur någon farlig motståndare söker i de avgörande duellerna. Blicken vakar där ständigt, tar in och låter hjärnan bearbeta information som kan vara nyttig för kommande mästerskapsmatcher.

 ”Du kunde väcka mig mitt i natten så skulle jag berätta den bästa taktiken mot dom 100 bästa i världen. Och hur dom servar vid 19-19 i skilje. Saive (belgaren, tvåa på VM 1993) var alltid trött på slutet och strävade efter att jobba med forehand över hela bordet. Så honom la jag alltid kort mot forehand på. Gick inte det körde jag ut den långt ut i forehand, stod kvar vid bordet och blockade ner nästa i backhand.
 Gatien, till exempel, han gjorde alltid en lång snabb serve rakt ut i forehand. Han räknade med att man skulle loopa diagonalt på den, så han kunde gå runt med forehand i backhandhörnet och drog på uppstuds raka vägen. Då gällde det att vara vaken där och dra forehandloopen raka vägen direkt på serven istället.”

Just mot Gatien vann J-O sin största triumf. OS-finalen 1992 i Barcelona. I min biografi om JO – När känslan bestämmer –beskrivs karriärens höjdpunkt så här:

”Vid 23-23 servar Gatien kort, J-O lägger returen halvlångt mot forehand, fransmannen öppnar mot svenskens forehand. J-O tar initiativet genom att attackera tillbaka raka vägen, fransmannen blockerar och tappar mark från bordet. Waldner drar ner bollen mot backhand igen där Gatien är makalöst snabb, hinner runt och lyckas slå tillbaka med en egen forehandloop, som han skjuter från höften, diagonalt över bordet mot Waldners forehand. Vad J-O då gör är signifikativt för matchbilden. Han tar ett steg fram, möter fransmannens riskabla motattack omedelbart efter studs, väljer att blockeraden korta och därmed svårare raka vägen, ut mot fransmannens blottade forehandhörn. Gatien hinner inte, sträcker sig efter bollen, som tar på racketkanten och studsar långt vid sidan av bordet.
 Waldner samlar sig inför tredje matchbollen. (…) Han ställer sig i position för att serva med forehand. Bolluppkastet halvhögt, strax ovanför huvudet, och så kommer serven – sid- och underskruvad mitt i bordet. Gatien returnerar i svenskensbackhand, J-O arbetar sig runt och laddar för en forehandattack. Han håller inne slaget länge, vilket gör Gatien osäker, fransmannen drar sig en aning mot mitten av bordet för att täcka upp. Waldner registrerar förflyttningen med sin närmast telepatiska vidvinkelsyn. Han vrider över handleden precis innan träffögonblicket så att bollens riktning blir djupt ner i backhand. Dit når inte Gatien som överraskas av den snäva vinkeln – han blockerar bollen i nät. (…)
 Med en tids distans på ögonblicken i Barcelona tycker J-O att OS-guldet är det största han vunnit.
 - Under OS jobbar hela truppen på flera hundra personer som ett lag. Det blir annorlunda när en massa andra sporter är med samtidigt, man vinner inte bara för pingisen utan för hela Sverige.
 OS-guldet gör att Waldners popularitet som idrottsman slår igenom i alla befolkningslager hemma i Sverige. På hösten får han ta emot Svenska Dagbladets bragdmedalj igen, i ensam majestät den här gången.”

Jens Fellke